Det här absolut sista jag kommer skriva något sånt här så öppet - men nu är jag trött på alla jävla skitsaker så nu ska ni få höra en lång historia.

-bryr mig inte om personen som skrev det här under läser eller inte, men ni ska veta att ni går in jävligt personligt om ni skriver att Brolle är en "maskin", at that point, it's not a game anymore.-

Den här texten hittade jag på en blogg, läs den innan ni fortsätter läsa.

har suddat över namn osv.

---

Nu ska ni få höra. Jag tycker det är ganska uppenbart att personen menade mig "skarpa bett, hoppa 3 dagar i rad, hoppmaskin osv.." det kallas smygdiss kan man säga, jag tar inte åt mig, men jag blir förbannad för jag vet att hon menar mig efter att ha skrivit flera smygdissar såsom "jag trivs jättebra att blogga med ****" jaha, kul för dig! Och vi har haft ett tjaffs så jag vet liksom. Och att man ska ha bra kontakt osv med sin häst. Det här inlägget kommer inte bara handla om just den kommentaren, men ändå så kommer det göra det samtidigt.

Långt inlägg nu så läs bara om ni orkar!

Vi börjar från början, 2009. Jag hamnade i fel sällskap och gjorde dumheter - rymde hemifrån, drack alkohol, umgicks med missbrukare osv. Till slut gick det så långt - jag rymde till Borlänge, med ett tåg. Vi plankade (gick på utan att betala, för de som inte vet.) på tåget och var i Borlänge då. Sen när vi tänkte åka hem plankade vi igen, och vi blev avkastade i Hedemora. Där blev jag hämtad av polisen i Hedemora, jag hade fått ett LVU (LVU= Lagen om vård av unga) och det betyder att mina föräldrar inte bestämde längre, soc hade "tagit över" mig.  Hela min värld rasade samman, vi (jag och min syster + en vän) fick åka massa olika polisbilar, sen kom vi till Salas polisstation. Där fick min syster gå ur bilen, men inte jag. Vi fick skiljas åt, jag och min syster (vi var typ bästa vänner, vi var som en person.), vi fick åka till olika behandlingshem.

Jag bodde i Enköping, där jag blev mött av en personal som jobbade på hemmet. Polisen tog kort på mig, jag tittade mig omkring, jag var mitt ute på landet, då visste jag inte ens om jag var i skåne eller västerås typ, jag var helt borta, chockad och helt krossad. Inne i huset blev man visiterad utan kläder, dom tog mobil och allting och kollade igenom. Jag fick genomgå pissprov osv. På hela 2 månader fick jag inte prata med min syster, inte veta vart hon ens var. Jag bodde med 3 andra tjejer just då. I början av 2010, januari fick jag flytta till Uppsala och bo tillsammans med min syster. Personalen där var hemska, dom ljög för föräldrarna och provocerade oss så vi inte skulle sköta oss, för dom får ju mer pengar ju fler som bor där. Och vi var "lättskötta", vi rymde aldrig eller så. Behandlingshemmet tjänade 4000kr/per person varje natt. Och jag bodde där i 10 månader, jag fick flytta hem i Juni 2010.

Hela sjunde klass var katastrof, jag hade knappt någon skolgång alls och när det väl var bra så funkade inte min hjärna. När jag flyttade hem så var jag med kompisar hela sommaren - men jag mådde dåligare och dåligare. Alla dessa människor på behandlinshemmet fick mig att må psykiskt dåligt och det ville inte försvinna ur min hjärna. Jag började "skolka"/stanna hemma från skolan för mitt psykiska mående. Jag klarade inte av att vara inne i Sala, jag var(är) helt förstörd. Jag har haft både kontakt med soc, bup, fbu m.m. för att alla tror dom kan hjälpa mig, men det går inte.

Nångång på hösten bestämdes det, jag skulle få en foderhäst. Men jag hamnade som ägare på en varmblodskille istället - Brolle. Han reste mig upp, han fick mig glad. Jag la ner hela min själ på honom, jag ger honom mitt liv om det så ska vara. Och ingen kan säga att jag ser honom som en maskin, för det gör jag verkligen inte. Jag  dör verkligen för honom, han räddade mig verkligen från döden och jag tvekar inte en sekund för att rädda hans eget med mitt. Ingen anar vad jag vart med om, ni kan inte ens förstå detta. Jag är hjärntvättad typ, jag är deprimerad hela tiden - förutom när jag är med Brolle. Han är verkligen min sol i natten!

Efter att ha vart med om alkohol i väldigt tidig ålder, misshandel osv så är ändå det värsta behandlingshemmen. Men en sak lärde jag mig, och det är att stå upp för sig själv, och jag tänker aldrig vika mig. Jag backar inte första steget, men jag är heller inte den som kastar mig in i ett slagsmål pang poff. Men ja, ni förstår inte. Ni förstår inte vad Brolle är för mig!

Medryttarna hoppade Brolle i måndags, 40cm (SMÅ HINDER, som det faktiskt är!!) och jag har hoppat honom 15-30cm de andra dagarna. Man kan ha bommar varje dag utan att slita på hästen. Jag skulle aldrig slå honom eller tvinga honom att göra något, aldrig.

Personen som skrev texten där uppe är verkligen ingenting för mig längre. Jag tog inte åt mig - men att jag ser honom som en maskin grävs djupt ner i hjärtat på mig, för jag skulle vända mig själv ut och in för Brolle. Ni anar inte vilken kontakt jag och Brolle har, jag hatar att prata såhär för jag tror knappt på sånt här själv - men vi kan nästan läsa varandras tankar. Det är kusligt, för jag får jättekonstiga känslor. Varje gång jag ser honom pirrar det i magen och mitt hjärta hoppar över ett slag.

Ingen kan säga att texten inte var mot mig, för jag vet att den var det. Jag red både med kimblewick bett ("starkt") och jag hoppade 3 dagar i rad. Jag blir inte ledsen, men det träffar mig. För hon vet inte vad som ligger bakom mitt huvud varje dag - varför är mitt liv såhär?
Jag skulle vara död nu om det inte vore för Brolle, utan att överdriva. Det kan ni fråga vem som helst som känner mig.

Jag älskar mina äkta vänner och pappa, dom försöker iallafall förstå. <3